Ja visst gör det ont när knoppar brister

Foto: Kow d.e. 10062010 ©
Klikk på bildet for å se større versjon

En bristende knopp av orientvalmue illustrerer livets fornyelse, og at det "gör ont när knoppar brister".

Den svenske lyrikeren Karin Boye er vel den som mest innsikts- og effektfult har problematisert vårens under. Og satt ord på forløsningens - og forandringens - smerte.
I første verset av diktet "Ja visst gör det ont" skriver hun:


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.


Bildet over disse linjene kan stå som en illustrasjon til Karin Boyes ord.
Og til den realiteten de beskriver. At det nye "tär och spränger". Ikke bare i naturen omkring oss. Men også i menneskets sinn.
Både ved puberteten - og ellers i livet. Både tidligere og senere. Som barn og voksne søker vi tilflukt i det tilvante. Det trygge.
Forandringen er en utfordring. Og volder smerte.
Vi som jobber i hagen - i nær kontakt med naturen - ser forandringene på nært hold. Vi burde derfor bedre enn de fleste være kjent med naturens gang og stadige skiftninger. Liv og død.
Og med at bristende knopper er forutsetning for utvikling. For nytt liv. Og livets fortsettelse.
Kanskje gir vår erfaring oss større innsikt.
Men det befrir oss ikke for smerten ved forandring. Smerten når det nye trenger seg fram.
Uansett alder, erfaring og intellektuell innsikt gjør det fortsatt "ont när knoppar brister".
Den smerten kommer vi aldri i fra.
Den er en del av det å være menneske.